Varför bor du i fosterhem fina du? Du är verkligen stark, go on!


Svar: Jag tänker inte berätta detaljerat i bloggen varför jag inte bor med mina biologiska föräldrar men lite kan jag berätta. Mina föräldrar är skilda, min mamma var ensamstående. Vid 4-5 års åldern började det bli jobbigt för mamma att vara ensamstående för just då började hon må dåligt pga av en grej. När jag var fyra gick jag på Trixis kalas, jag vägrade åka hem. Jag stannade där, Trixis familj blev min kontaktfamilj så jag var där kanske varann helg. För varje dag som gick började min mamma må dåligt. Så det vart en jävla massa möten med social styrelsen angående om jag skulle bo hemma eller borta för att mamma skulle få sin tid att börja le igen. Det gjorde ont för mig att se min mamma så knäsvag som hon var så jag flyttade till Trixis familj. Jag bodde där tills jag var 10. En helg när jag var hos min mamma vid 10 års åldern ringde socialen till min fostermamma helt plötsligt och sa att jag skulle flytta hem för att mamma var frisk. Jag och min fosterfamilj fick inte säga hejdå eller nått till varandra. Vi bara särades. Jag vågade inte säga ifrån. Min fosterfamilj gav allt för att få träffa mig igen. Så tog det ett år innan jag stack från mamma, jag rymde, gång efter gång. Sen fick jag bo i jourhem (tillfälligt hem) medans dom gjorde en utredning. Sen flyttade jag till Nyköping. En helt ny stad. Snacka om att jag mådde dålligt. Att va så långt bort från sitt riktiga hem. Jag bodde i Nyköping i cirka ett halv år. Jag älskar familjen i Nyköping men Stockholm är mitt hem. Sen en dag när jag bodde i Nyköping ringde min fostermamma hem till Nyköping, jag svarade. Jag fick panik, bröt ihop och börja gråta, jag var så rädd. Så rädd att socialen kanske skulle flytta mig ännu en gång till för det skulle jag inte orka, trodde jag då. Sen var det en massa mer möten med socialen, jag fick flytta till ett nytt jourhem fast i Stockholm, så jag var på rätt spår igen. När jag flyttade tillbaka till Stockholm bodde jag så pass nära min mormor så jag spendera den mesta tiden där och hos min halvsyster Emma. Jag var nästan aldrig hemma hos min jourfamilj för just då ville jag bara bort från livet. Sen va det ännu mer möten, jag orkade inte sitta på möten 1-2 gånger i veckan så jag stack, igen. Jag gick till skolan, men jag hade ingenstans att gå till efter skolan. Så mina vänner pratade med mig, tröstade mig, de var jobbigt att dom behövde se mig så svag men dom fanns iallafall där för mig och det är jag tacksam för! Mina vänner tog mig till skolan, vi pratade med vår lärare, hon ringde runt till alla viktiga. Sen beslutade vi att jag skulle gå hem till Trixis familj och sova där några nätter. Sen en dag vart det kris, socialen ville flytta på mig, igen. Då bestämde Trixis äldsta syster Alexandra som är 28 år och hennes man Johan som är 36 år att dom ville ge mig ett tryggt hem. Jag flyttade hem dit och nu flyter allt på. Jag har fått tillbaka min glädje, jag kan le, skratta och ha kul för en anledning. Jag behöver inte gå runt och låtsas va glad. Jag älskar Alexandra och Johan obeskrivligt mycket för det är inte lätt att ta hand om ett barn som inte har mått så bra. Jag tackar Gud varje dag att det finns folk som verkligen bryr sig från hjärtat. Hjälp alltid dina vänner vad det än är, för du kan rädda ett liv då. Att kämpa löser allt. Och om det inte är bra då är det inte slutet.
Hoppas svaret duger! Puss! 


"Så länge du står på dina ben, så länge visar du att du är stark nog att orka le."